I det östfinska kulturområdet var familjerna i genomsnitt större än i västra Finland. Ofta bodde många bröder med makar och barn i samma hushåll. Först när den gamla husbonden dött övergick gården i den nya husbondens ägo. Då kunde de andra bröderna antingen fortsätta att bo kvar eller grunda egna hushåll. Släktskapet på faderns sida hade stor betydelse, och kvinnans ställning i familjen var därför svag. Kvinnan skulle gifta sig ung och flytta hem till mannens gård, där hennes uppgift vara att föda barn och arbeta.
På de östfinska gårdarna hade man vanligen litet tjänstefolk eftersom det i regel fanns tillräckligt med arbetskraft i den egna familjen. Däremot var det vanligt att det utöver släkten också bodde andra obesuttna med sina familjer på gården. Man kunde skaffa extra arbetskraft som behövdes för svedjebruket genom att grunda ett svedjebolag. I slutet av 1700-talet började hushållens storlek minska, när allt fler av de obesuttna kunde flytta in i egna hushåll.
×
I svedjebruksområdet låg gårdstunen vanligen en bit från varandra, oftast i en backsluttning. Den vanligaste typen av gårdsplan var en öppen, oreglerad gårdsplan, där byggnadernas placering bestämdes av terrängen och de praktiska aspekterna. På en gård kunde det finnas allt från ett par-tre byggnader till så mycket som tjugo olika hus. Stängslen vid gårdsplanerna styrde boskapens vandringar och vistelse. Bostadshuset låg vanligen högre upp i sluttningen än de andra byggnaderna, och ladugården byggdes nära brunnen. Andra viktiga byggnader på gården var stall, förråds- och sovbodar, ria, bastu, foderlador och skjul för förvaring av ved och hästfordon. Det fanns ofta många småbodar, eftersom de vuxna familjemedlemmarna och syskonens familjer hade egna sovbodar, där de övernattade på sommaren.
×
Också i svedjebruksområdet bedrevs en del av odlingen på åkrar som låg i närheten av gården. Åkerarealerna var betydligt mindre än på åkerbruksområdet, och varje gård hade inhägnat sina åkrar. I svedjebruksområdet tillämpades både tvåskiftes- och treskiftesbruk. I östra Finland såddes åkrarna vanligen glesare än i västra Finland: utsädesmängden per hektar var här något mer än hälften av den mängd som användes i västra Finland. Trots den glesare sådden kunde skörden vara nästan lika stor som i västra Finland tack vare att jorden var näringsrikare.
×
Åkern brukades med olika typer av skiftesbruk:
Ensäde eller enskiftesbruk. På åkern odlades samma odlingsväxt år efter år utan träda. Enskiftesbruk kräver kraftig gödsling. Metoden användes främst på små tomtåkrar och vid odling av korn i norra Finland.
Sydfinländskt tvåskiftesbruk. Växelbruket på åkern skedde genom att man växelvis odlade råg och trädade skiftet. Hälften av arealen odlades medan den andra hälften låg i träda. Jämsides med det huvudsakliga växelbruket användes andra växelbruksformer, där man odlade t.ex. korn, rotfrukter, ärter eller lin.
Nordfinländskt tvåskiftesbruk. Också i den här typen av tvåskiftesbruk odlade man hälften av arealen medan den andra hälften låg i träda. Växtcirkulationen hade egenligen fyra skeden: träda - råg - träda - korn. På det sättet kom man att odla samma sädesslag på samma skifte vart fjärde år.
Treskiftesbruk. I treskiftesbruk hade man i tur och ordning träda, höstsäd (råg) och vårsäd (korn) på ett skifte. Vid treskiftesbruk användes åkern effektivare än vid tvåskiftesbruk, eftersom endast en tredjedel av arealen låg i träda. Det var viktigt att gödsla åkern bra, eftersom åkern vid varje gödsling gödslades med tanke på två sädesslag och skördar.
×
Stängsel och inhägnader var ett viktigt element i 1700-talets landskap. I svedjebruksområdena var både svedjelanden och åkrarna i närheten av byarna eller husen inhägnade av stängsel. Gärdsgårdarna kunde ägas av en gård eller vara gemensamma för flera gårdar. Stängslen skyddade odlingarna både mot den egna boskapen och för skogens djur. Så länge ett svedjeland var i odling hölls djuren utanför tack vare stängslet. Efter att svedjelandet tagits ur odling kunde det användas som betesmark, och då hölls djuren inhägnade av samma stängsel.
Skyldigheten att skydda sina odlingar med hjälp av stängsel var inskriven i lagen. Om man försummade stängselskyldigheten ledde det till böter och ersättningsskyldighet, ifall det uppkommit skada på grund av dåliga stängsel. Stängslen skulle hållas slutna tills skörden innanför var bärgad.
×
I svedjebruksområdet hade man de minsta boskapsbestånden i förhållande till folkmängden i Finland. Det gäller särskilt bestånden av nötkreatur och får, som var mindre än i andra delar av landet. På de små åkerområdena var behovet av stallgödsel litet, men sannolikt berodde de små besättningarna främst på att det var svårt att skaffa foder. Eftersom jorden var stenig var det svårt att bärga hö från svedjeängarna. De användes därför hellre som betesmark. Bara ett fåtal djur kunde hållas över vintern, men på sommaren gav boskapen mycket mjölk tack vare de goda betena. I Östra Finland kan den fåtaliga fårstammen ha berott på risken för att fåren skulle rivas av rovdjur.
×
Efter att man slutat ta spannmålsskördar från en svedja lät man den stå som en obrukad svedjeäng varefter den så småningom började växa igen och beskogas. Eftersom det fanns så få naturliga ängar i svedjeområdet var svedjeängarna viktiga med tanke på boskapens utfodring. På svedjeängen kunde man samla in hö till vinterfoder. Ofta var svedjelanden ändå så steniga att man hellre använde dem som sommarbete för boskapen. På svedjeområdena var det typiskt, att de få kor som fanns producerade rikligt med mjölk på sommaren när det fanns gott om foder, medan korna på vintern led av foderbrist.
×
Spannmål som odlats på svedjelanden lagrades ofta i form av sädesskylar. En skyl bestod av sädeskärvar som radats lutande mot varandra i form av en rund pyramid, med en hattkärve på toppen. Skylarna sattes upp på svedjelanden eftersom odlingarna ofta låg så långt borta från husen att säden inte genast kunde tas hem för tröskning. Spannmålen togs vanligen hem först på vintern när det var slädföre. Säden i skylarna utsattes ofta för lagringsförluster på grund av bland annat möss, fåglar och vatten. Den kunde ändå lagras i skylarna så länge som över ett år. Överåriga skylar brukade räknas som ett tecken på välstånd, för det var oftast de odlingskunniga byåldermännen som fick så goda skördar att det blev skylar över till nästa år.
×
De stora svedjefallen (huuhta) bröts och brändes helst i grandominerad skog som inte tidigare hade svedjats. Enligt uppgift från en gammal svedjebrännare i Kuhmo är granen det träslag som brinner bäst och ger mest aska, och askan är svedjelandens gödsel. Efter att träden fällts lät man svedjefallet torka ett år eller två, varefter svedjan brändes och besåddes. Man tog vanligen bara en skörd av ett svedjeland. På 1700-talet blev det vanligt att bränna svedjelandet en gång till efter den första skörden, och ta en andra skörd efter den andra bränningen. Ett av svedjebrukets särdrag är att det bara är en särskild sorts råg, svedjeråg eller tuvråg, som trivs. Svedjerågen ger mycket stora skördar, eftersom det bildas många strån från ett korn. När svedjerågen lyckades kunde den ge riktigt stora skördar. Den kunde å andra sidan också misslyckas helt om sommarens väder var ogynnsamt. Regniga somrar tvingades man skjuta upp eller ställa in svedjebränningen helt. Långa torrperioder var inte heller bra, eftersom kornen inte grodde i den torra brända jorden.
×
För att kunna fälla och odla upp större svedjefall bildades så kallade svedjebolag. En bolagssved var en gemensam sved som togs upp på gemensam mark eller mark som ägdes av någon av bolagsmännen. Bolagen bildades ofta av delägare som var släkt med varandra, men det var också vanligt med bolagsmän utanför släkten.
Alla delägare i ett bolag behövde inte vara bönder, också personer som inte ägde jord kunde få vara med i ett svedjebolag. Som arbetslön fick bolagsmannen en avtalad andel av svedjans avkastning. På det sättet fick man den arbetskraft som behövdes för att fälla och bränna svedjan, men behövde inte betala lön som för de årsanställda.
.
×
Vanligt svedjebruk (kaski) var en odlingsform som användes i lövskog eller lövträdsdominerad blandskog. Det ansågs att den bästa svedjeskogen var en 15–30 år gammal skog med björk och al. Träden fälldes när träden var lövklädda, helst på sensommaren. Svedjefallet fick torka till följande år, då svedjan brändes och besåddes. Svedjan besåddes vanligen med råg, och brändes därför i juni eller juli. Man kunde ta en rågskörd av svedjan, varefter den vanligen besåddes med havre. Man tog en till fyra havreskördar från svedjeåkern innan man lät den stå som svedjeäng.
Efter 20–40 år kunde ett vanligt svedjefall igen tas upp på samma ställe. Det var alltså fråga om ett växelbruk, där det ingick en röjningsperiod, en odlingsperiod och en period med skogväxt.
×